Gudfadern

1970-talet i amerikansk film var ett gyllene decennium. De stora Hollywoodbolagen hade tidigare brutits upp. Nya bolagskonstellationer bildades. Nya idéer om vad filmerna skulle handla om och hur de skulle göras fick möjlighet att frodas. I all denna förändring uppkom därmed möjligheter för nya regissörer att göra film, eller utveckla sitt filmskapande i nya riktningar. Vid en snabb genomgång hittar man här regissörsnamn som Martin Scorsese, Martin Ritt, John Cassavetes, Jerry Schatzberg, Alan J. Pakula, Robert Altman, George Lucas, Steven Spielberg och Francis Ford Coppola.

Coppola hade redan på 1960-talet fått möjlighet att regissera, inte minst tack vare att B-filmernas gigant, Roger Corman, hade ett gott öga till Francis. Filmer som Finian’s Rainbow och Älska aldrig en främling fick kritikerna att få upp ögonen för honom, men det var med premiären på Gudfadern som han blev ett världsnamn.

Filmen blev en sensation - ett nytt sätt att skildra en kriminell epok i den amerikanska historien som inte liknade någon annan i en redan överexploaterad genre. Ett familjedrama med en rad briljant skildrade komplexa relationer, där den genomgående problematiken är vem som skall överta rollen som familjens överhuvud. Detta skapar möjligheter för andra kriminella familjer att intrigera för att utöka sina brottssyndikat på familjen Corleones bekostnad.

Allt i filmen samverkar till att den sedan länge räknas inte enbart som en av amerikansk films bästa utan också som en internationell klassiker. Marlon Brando hade i regel inte haft några större publika framgångar med sina filmer under 60-talet, så att se en med små grepp åldrad Brando göra en ikonisk rollprestation var i sig värt biobiljetten. De övriga gjorde också strålande insatser i en produktion som faktiskt upplevs vara det familjedrama som spelas upp. Förutom de ledande rollerna minns man särskilt John Cazale, som den veke brodern i syskonskaran, och Abe Vigoda, som familjen Corleones handgångne man Tessio.

Sedan skall vi inte glömma att nämna Gordon Willis suveräna foto och Nino Rotas musik som för evigt är förknippad med denna klassiker. Sammantaget en film som ingen som är det minsta filmintresserad bör missa!