Tiden som finns kvar

Det enda vi säkert kan veta om livet är att vi ska dö, ändå lever många av oss som om döden inte finns. En ung, framgångsrik, homosexuell modefotograf, Romain, får veta att han har cancer och att han har mindre än tre månader kvar att leva. Tre korta månader på sig för att reda ut trassliga relationer, hitta meningen med livet och dö med värdighet. Fast det är inget som Romain (Melvin Poupaud) är intresserad av. I François Ozons drama Tiden som finns kvar väljer i stället huvudrollsinnehavaren att inte berätta för sin familj att han är döende. Han vill dö i ensamhet. Det är bara inför sin farmor (Jeanne Moreau) som han öppnar sig och berättar att han är döende. Regissören Ozon (Under sanden, Swimming Pool, 8 kvinnor) har ofta lekt med genrer, men här har han valt att berätta historien om den dödssjuke Romain rakt upp och ner. Ändå är inte det här en film som stryker åskådaren medhårs. För vi blir förstås inte bättre människor av att veta att vi ska dö. Eller blir vi det?