Stalker

Andrej Tarkovskij (1932 – 86) räknas till de stora auteurerna i filmhistorien. Han var på många sätt en ständigt kontroversiell filmskapare, vars arbete i hemlandet Sovjetunionen återkommande ifrågasattes av myndigheterna.

Hans filmutbildning på den statliga sovjetiska filmskolan (VGIK) inleddes i slutet av 1950-talet, och hans examensfilm, Ångvälten och violinen, innebar ett visst mått av internationell uppmärksamhet. Den vann bland annat första priset i New Yorks studentfilmfestival 1961. Hans första spelfilm, Ivans barndom (1962), förstärkte väsentligt hans internationella renommé. Många anser att den inte enbart är en av hans allra bästa filmer utan därtill en av de allra bästa skildringar som gjorts av andra världskriget över huvud taget. Den vann Guldlejonet i Venedig 1962.

Ivans barndom var i estetiskt och dramaturgiskt hänseende en ganska traditionell film. Däremot blev hans efterföljande filmer mer och mer stiliserade och medvetet bildbaserade. Även om dialogen också var betydelsebärande var den inte alla gånger styrande för just bildberättandet.

Efter genombrottet med Ivans barndom gjorde Tarkovskij Andrej Rublov om den berömde ryske ikonmålaren under medeltiden. Den följdes av Solaris (1972) och Spegeln (1975) innan premiären kom på Stalker 1979. Under inspelningen drabbades Tarkovskij av mycket svåra förhållanden med allt från ständigt ifrågasättande synpunkter från de sovjetiska censurmyndigheterna, massor av tekniska problem till hans egen hjärtattack. Trots detta blev filmen en fascinerande, suggestiv skildring av både ett egenartat landskap, ett mentalt tillstånd och en komplex berättelse om vår miljö, människan och hennes moraliska och politiska ansvar.